Hambogrillen, Kilafors. Över en hawaii med lingondricka begrundar jag äventyret som ligger framför mig. Planen är att under en resa runt Hälsingland ta mig upp på de högsta bergen i alla landskapets sex kommuner.

Det kallas highpointing och har sitt ursprung i USA, där den mest berömda utmaningen är att bestiga de högsta punkterna i alla delstater. Telegrafisten Arthur Harmon blev den förste att lyckas med bedriften 1936 efter 17 år av toppbestigningar. I Europa ägnade britten Ginge Fullen sju av sina bästa år på 90-talet åt att kuska runt mellan de högsta topparna i alla kontinentens länder, och 1999 var uppdraget fullbordat.

Highpointers finns även i Sverige. Personerna bakom sajten Sveriges tak har listat de högsta bergen i alla län och landskap. De har dock inte varit överallt, och i dag tycks verksamheten vara insomnad. En annan hemsida, highpointing.se, har en förteckning över de högsta bergen i alla kommuner som dessvärre är ofullständig och innehåller flera fel. Merparten av topparna, däribland de i Hälsinglands kommuner, väntar ännu på ett dokumenterat besök.

Det finns med andra ord luckor att fylla. Men vad jag framför allt saknar bland alla höjdangivelser och vägbeskrivningar är svaret på frågan varför. Vad får dessa människor att tvunget behöva ta sig upp på vissa förhöjningar i berggrunden bara för att de råkar vara högre än andra?

Och vad får mig att längta upp på bergen i Hälsingland?

Jag har inget färdigt svar, men kommer att tänka på känslan som kan infinna sig i magen när man kör in i landskapet söderifrån längs E4. Man färdas mil efter mil i samma platta, enahanda landskap. Man lyssnar på radio, undrar om man ska hinna köra om långtradaren framför innan det blir enfiligt igen. Då, som en dröm man glömmer i samma ögonblick man vaknar, skymtar blånande höjder långt bort för att sedan försvinna lika fort.

Inga berg syns på en stund. Men strax söder om Enånger reser sig utan förvarning de första raggiga åsarna på nära håll och man minns plötsligt alltihop: så här vackert, så fullständigt annorlunda, är landskapet i Hälsingland.

Det finns ju berg som är både tio och tjugo gånger högre, berg som är taggiga, ständigt snöklädda och har nästan lodräta väggar. Några av dem har jag varit på. Men det här är mina berg och ändå har de något främmande över sig som drar i mig.

Jag betalar för pizzan, går ut i duggregnet och sätter mig i bilen. Det är dags att ge sig av.

Storberget, Söderhamns kommun, 357 meter över havet.

Från Kilafors går färden söderut mot resans första mål. Efter sjön Tönsen lämnar jag jordbrukslandskapet bakom mig, skogen sluter sig och det bär brant uppför. Jag svänger vänster mot Storberget och plötsligt syns bara fri himmel ovanför backkrönet.

Däruppe får jag medge att jag har haft för lågt ställda förväntningar på Hälsinglands lägsta högsta berg. Jag möts av en oväntat storslagen utsikt över landskapets sydöstra delar. Bortom kalhygget i förgrunden och de gröna kullarna på ömse sidor av sjön Tönsen räknar jag till ytterligare fem lager av bergskammar i allt ljusare nyanser av blått.

Det här är hjärtat av Ödmården – den oländiga gränsskogen mellan Hälsingland och Gästrikland som i äldre tider var ett fruktat tillhåll för stråtrövare. Senare i historien fylldes skogarna i stället av skogshuggare och kolare.

I och med televisionens intåg kom det höga läget på Storberget till nytta. Då uppfördes en mast på bergets topp som fungerade som länk mellan tv-masterna i Gävle och Arbrå och var något av en lokal turistattraktion i början. Gunnar Flink, som drev Flinks radio i Kilafors, fick tillsammans med sin bror jobbet att övervaka masten på plats under tv-sändningarna varje kväll under de första tio åren. I dag drivs Flinks radio av sonen Nils-Göran Flink.

– Det hände att jag fick följa med upp. Ibland fick de besök av skogsarbetare som kom in i stugan för att värma sig och titta på tv, berättar han.

Nils-Göran Flink minns att det vid ett tillfälle blev fel på sändaren alldeles före sändningen av det populära barnprogrammet Sigges cirkus med Sigge Fürst.

– Programmet skulle börja klockan sex. Fem i sex fick farsan tillstånd från Stockholm att tjuvkoppla och fick i gång grejerna i tid.

Stugan där Gunnar Flink satt har rivits och ersatts av en ny, men masten på bergets topp är fortfarande i funktion. Härifrån är det bara ett stenkast till kommungränserna mot Bollnäs och Ockelbo. Och så är det nästan överallt. Fem av de berg jag ska bestiga har sin topp mindre än 500 meter från en kommungräns.

Det säger något om hur bergen har påverkat samhällena i Hälsingland. Människor trängde ihop sig vid kusten, i älvdalarna och vid de stora sjöarna. De urgamla sockengränserna, som ligger till grund för dagens kommungränser, drog dåtidens människor med osviklig träffsäkerhet rakt över de allra högsta bergen långt innan det fanns vetenskapliga metoder för höjdmätning.

Kallåsberget, Bollnäs kommun, 490 meter över havet.

Jag kör vidare västerut längs små grusvägar. Ibland öppnar sig skogen vid myrar, tjärnar och enstaka stugor omgivna av små gräsmattor som envist håller stånd i granarnas skugga. Omärkligt glider Ödmården över i Bollnäs finnskog.

Vädret har klarnat när jag sent på eftermiddagen når Kallåsbergets södra sluttning. Från 400 meters höjd finns ingen väg, inte ens en stig. Jag sätter iväg uppför branten längs ett gammalt traktorspår, pulsen ökar och den iskalla höstluften fyller lungorna. Traktorspåret tonar snart ut men jag söker mig vidare uppåt, in i en tät och trolsk granskog. Snart avtar lutningen. Jag har nått Kallåsbergets flacka hjässa.

En skogsfågel och jag skrämmer upp varandra. Som piskrapp mot en dörrmatta får vingslagen luften att skälva när den brakar iväg mellan lågt sittande grenar. Fågeln måste ha upptäckt mig för länge sen men legat och tryckt i det längsta i hopp om att få slippa sin klumpiga flykt.

Till sist står jag på en plats där marken ser ut att luta svagt nedåt i alla riktningar. Det här bör vara Bollnäs kommuns högsta punkt.

Det verkar ha varit mindre skog högst upp på Kallåsberget förr i tiden. Dag Strömbäck, sedermera professor i folklivsforskning i Uppsala, gick i sin ungdom över berget på en vandring genom sydvästra Hälsinglands finnskogar som han återger i Svenska turistföreningens årsskrift 1923.

"Från dess topp har man en vidsträckt och egenartad utsikt över en oändligt lång rad skogstjärnar som likt ett pärlband slingra sig milsvitt åt både öster och väster", skriver Strömbäck, och på kalhygget strax norr om toppen ser jag att formuleringen är träffande.

Ett rött och ett vitt hus syns på andra sidan sjön Grannäsen i norr. Det var dit, till byn Grannäs, som Dag Strömbäck och hans 70-årige vandringskamrat Ol-Olsa var på väg. Han fortsätter sin skildring:

"Det är emellertid så skumt, när vi nått krönet, att vi blott med svårighet kunna uppfatta något av det storartade skådespelet. Från Kallåsberget följa vi söckengränsen, tills vi komma till Öster-Grannäs fäbodvall. Då äro vi inne i Alfta. I Öster-Grannäs få vi fatt på en båt, som skall föra oss till norra

sidan av sjön Grannäsen, där Ol-Olsa bor. Det har nu blivit ganska mörkt. Månen silar sitt ljus genom rivna skyar och kastar blekgula strimmor över Grannäsens svarta vatten. Midnattstimmens hemska stämning ruvar över naturen."

Strömbäck blir inhyst i en rymlig men fallfärdig stuga. Ingen har vågat bo där på länge eftersom det hyser en "utböling" – en obegravd andes gengångare. "Men vi varken hörde eller sågo någon utböling", konstaterar den unge akademikern.

Själv ska jag sova på Kallåsberget, men även jag är sent ute. Jag småspringer ner till skogsbilvägen, för nu skymmer det fort, och jag får ångra att jag inte letade bättre efter den mystiskt försvunna pannlampan när jag packade.

Sedan jag rest tältet i det tilltagande mörkret kör jag till den närbelägna Västra Nottjärnen för att hämta vatten. Jag sänker ner vattendunken i den svarta tjärnen och lyssnar när luften bubblar upp mot ytan. När dunken känns halvfull tar jag en klunk och får munnen full av sjöbotten. Jag spottar och fräser och tar mig vinglande ut på en sten där vattnet är lite djupare och lyckas fylla dunken med tjänligt vatten.

Efter en sen middag med varmkorv och pulvermos är det läggdags. Sovsäckens lägsta "comfort temperature" är minus fem grader för män och noll grader för kvinnor, står det på fodralet. Denna höstens första frostnatt ligger temperaturen någonstans däremellan. Visst fryser jag i mitt underställ och min mössa, men på Kallåsberget kan ingen höra dig huttra.

Stavsberget, Ovanåkers kommun, 499 meter över havet.

Morgonen därpå är kängorna styva som skridskor och diskvattnet är bottenfruset i kastrullen från i går kväll. Morgonsolen orkar inte upp över trädtopparna, men kaffet värmer något. Färden mot Grannäs, som för Dag Strömbäck och Ol-Olsa var en vandring på några kilometer, är för mig en bilresa på två mil. Fram till 1900-talets mitt fanns det folk i de här skogarna som levde utan vägförbindelse. I dag finns knappt en kvadratkilometer utan skogsvägar för timmertransporter, men nästan inga människor.

På 385 meters höjd är Grannäsen den högst belägna större sjön i området. I byn Grannäs vid den norra stranden fick de finska bröderna Matti och Nuutti Pekkainen, eller Knut och Mats som de kallades på svenska, kung Gustav II Adolfs tillåtelse att slå sig ner för exakt 400 år sedan.

Här träffar jag Maths Östberg från Finnskogsmuseet i Skräddrabo och Kjell Söderlund som har forskat mycket om Grannäs skogsfinska kulturarv och själv är ättling till Nuutti.

Nästan alla de berg jag ska besöka ligger i bygder som befolkats av svedjefinnar. De slog sig nämligen ofta ner i de höglänta trakter som svenskarna bara använt till fäbodbruk. Det viktigaste skälet till att de lyckades klara sig så bra under de kärva förhållanden som råder på så här hög höjd var svedjetekniken huuhta, menar Kjell Söderlund. Stora granskogar fälldes, marken brändes och besåddes med en särskild svedjeråg.

– Jag gjorde ett experiment med svedjeråg och fick 456 gånger vad jag hade sått. Vanligt jordbruk som svenskarna tillämpade gav ungefär fem gånger kornet, säger Kjell Söderlund.

En liten holme mitt ute på sjön bär namnet Björnskalleholmen – ett minne av de finska immigranternas starka tro på magi.

– När en björn hade skjutits spikades skallen upp på en tall på holmen. Sedan skedde ett rituellt giftermål mellan björnen och skytten, berättar Maths Östberg.

Det finns flera orsaker till att svedjefinnarna koloniserade Mellansverige och södra Norrland på 1600-talet. Ständiga krig mellan Sverige och Ryssland gjorde livet svårt för människorna i östra Finland. Svedjebruket gör att marken utarmas fort och kräver därför mycket stora arealer, och forskarna tror att finnarnas hembygder hade blivit överbefolkade. Dessutom var svenska staten till en början angelägen om att få hit nybyggarna och lockade med skattefrihet.

– Men redan 1647 stiftades lagar mot svedjebränning. Skogen behövdes till träkol till järnbruken. Då blev det mera marigt att leva här uppe, säger Kjell Söderlund.

Vi går in i en granskog mellan vägen och stranden.

– Här någonstans brukar jag hälsa på Nuutti, säger Kjell Söderlund när vi passerar en sten som visar var släktingens boplats började.

Här har det under flera år gjorts arkeologiska utgrävningar. De visar att nybyggarna på Hälsinglands tak tycks ha levt ganska gott. Bland alla vardagsföremål som hittats på utgrävningsplatsen finns lyxvaror som utlandstillverkade tobakspipor.

Tillgången till skriftliga dokument ger en tydligare bild av livet i Grannäs. Vid ett tillfälle drogs Nuuttis son inför rätta av pigans far för att ha mördat henne. En skomakare hade tillkallats för att göra nya skor åt pigan, men hon ville inte ha dem, enligt rättegångsprotokollet.

– Hon sa att det var elakt läder i skorna. Därefter tog hon sig brännvin och satt på den här stenen, full, säger Kjell Söderlund och klappar med handen på en mossbelupen bumling.

– Hon attackerade husfar med kniv och han värjde sig med ett ok, men ingen kom till skada. Alla gick och lade sig och på morgonen var pigan död. Tolv personer intygade att det gick till så, fortsätter han.

Vad som verkligen hände får vi förstås aldrig veta. Tänk om stenarna i den gamla husgrunden kunde tala.

Vi bryter upp från Grannäs. Maths Östberg och jag åker vidare till Stavsberget, eller Stafsberget som det ofta stavas lokalt.

I alla Hälsinglands kommuner har det högsta berget god marginal ner till tvåan, utom i Ovanåker, där det är en strid på kniven mellan Stavsberget och Ryggesberget norr om Edsbyn. Båda bergen har anhängare i kommunen. Enligt min karta är Stavsberget en meter högre, men för att vara säker konsulterar jag länsstyrelsen. Enligt den modernaste höjdmodellen, som är framställd med flygburen laserskanning i ett rutnät med två meters upplösning, är Stavsbergets höjd 498,62 meter över havet, medan Ryggesberget når upp till 497,21.

Det går bilväg ända upp på Stavsberget, men vi tar en gångstig och stannar och fikar på Stafsbergsvallen, där Alfta skogskarlar har sin stuga. Här dras preparerade skidspår på vintrarna och i mars varje år anordnas Skidans dag här uppe.

På toppen finns en försvarsanläggning. En mast, ett bergrum och ett antal betonggjutna hål i marken med lock som ser ut att vara skyttevärn. Försvarsmakten har inte svarat på mina frågor om anläggningen.

Från toppen skyms utsikten av skog, men efter en stunds letande hittar vi en plats där nästan hela Ovanåkers kommun ligger för våra fötter. Djupt nere syns Voxnans dalgång och därbortom bergen uppåt Ljusdalsgränsen.

Berg verkar stå i en särskild förbindelse med människans religiösa sida. Moses gick upp på berget Sinai för att motta tio Guds bud, profeten Muhammed började få sina uppenbarelser på berget Hira, och i grekisk mytologi bodde gudarna själva på ett berg, Olympen, för att nämna tre exempel.

I Hälsinglands folktro verkar bergen främst ha varit spelplatser för ondska och galenskap. Många är historierna om människor som blir bergtagna – medlurade av bergtroll och andra väsen till deras hålor i berget. Men mest berömd är kanske Hårgasägnen, om hur Fan själv utklädd till spelman fick ungdomarna i Hårga att dansa på Hårgaberget tills bara skeletten var kvar.

Det är inte svårt att förstå att hälsingebergen fick folks fantasi att skena. Så här på dagen ser de fjärran höjderna fridfulla ut, lite som kroppsdelar hos människor som sover under ett täcke, men så när solen sjunker kan de få något hotfullt över sig.

Även om både religiositet och vidskepelse har bleknat är vi kanske innerst inne inte så olika gårdagens människor. De nattliga bergens kusliga konturer framkallar samma blandning av fasa och lockelse hos mig som hos dem.

Stora Korpimäki, Ljusdals kommun, 711 meter över havet.

Hittills har avstånden på min resa varit korta, men från Stavsberget till Stora Korpimäki är det 13 mil. Jag tar den långa, ödsliga grusvägen som går mellan Voxna och Noppikoski. Vägen följer Voxnans västra strand åt nordväst ett par mil och viker sedan av åt väster genom den nordligaste spetsen av Rättviks kommun och in i Orsa finnmark.

På Orsa besparingsskogs kontor i Noppikoski träffar jag Ingemar Gustavsson. Han arbetade som skogvaktare i 36 år innan han gick i pension och kan området kring Stora Korpimäki som ingen annan.

– Jag trodde inte att jag skulle komma upp dit igen, säger Ingemar Gustavsson, som hunnit fylla 87 år.

Vi ger oss av mot berget. Här i Ljusdals kommuns sydvästligaste hörn, väster om Inlandsbanan, finns ett jättelikt höglänt område som är i stort sett obefolkat, och ödemarken sträcker sig vidare långt in i Orsa, Mora och Härjedalens kommuner. Att vattendrag och berg i trakten uteslutande bär finska namn beror inte på att svedjefinnarna var fler här än i andra finnskogar, utan på att området ligger så avlägset att svenskarna inte ens funnit det lönt att anlägga fäbodar.

Efter en halvtimmes bilresa ut i obygden kommer vi fram till Stora Korpimäki – Ödeberget i svensk översättning. Berget skyddades 1990, men naturreservatet har utökats i omgångar och innefattar nu ett nästan 2 000 hektar stort vildmarksområde med flera berg, våtmarker och sjöar som sträcker sig ända till Härjedalsgränsen.

– Det här är väl inget att se, säger Ingemar Gustavsson, när vi tittar upp mot de silvergrå granarna som vaktar berget.

Han går före uppför branten med sina stavar. Leden är prydligt utmärkt men stigen är knappt synlig. Turisterna på Stora Korpimäki måste vara lätträknade. Efter en tvär stigning öppnar sig skogen i en myr som låter ana en milsvid utsikt över vidderna i väster. Ingemar Gustavsson rynkar pannan.

– Det är lite myrlänt här. Mossan bara växer, granarna dör och tallarna lever otäckt länge. Egentligen borde man dränera här för att få fast mark.

Det krävs två varma somrar och en tredje regnsommar för att ett tallfrö ska gro. Normalt sker en föryngring vart sjunde år, berättar Ingemar Gustavsson.

– Här tar det hundra år. Ljung och kråkbärsris kväver tallfröna.

Den gamle skogvaktarens ekonomiska, kunniga och bekymrade blick på skogen omkring oss förstärker på ett underligt sätt min egen jublande naturupplevelse. Tänk att få bli kvar i en koja här på sluttningen och bara titta ut över allt tidigare solnedgångar ända tills den första snön faller över halvdöda granar och otäckt gamla tallar…

Vi kommer fram till skylten som markerar att vi nu befinner oss på Gävleborgs läns högsta punkt. Härifrån ser man många mil åt norr och öster, och Ingemar Gustavsson berättar att man kan få syn på Arbråmasten klara dagar.

– Här är det lite fastare mark under fötterna, säger han och stampar i backen, lite mindre missbelåten nu.

– Här framme på nordsluttningen har vi faktiskt avverkat, men det växer dåligt. På 700 meters höjd ska man egentligen ha frö från tallar som växt på 800 meter, och det finns inte.

Vi går ner för berget längs stigen som inte finns. Sedan kör Ingemar Gustavsson i väg mot Noppikoski. Volvons röda baklyktor försvinner i en vägkrök och snart dör också motorljudet ut.

Jag är ensam i ödemarken.

Vid sjön Ylajärv tar jag in i ett vindskydd, tänder en brasa och förbereder mig för ännu en kall natt i stjärnornas sken.

På morgonen kör jag de tre milen genom skogen till Tandsjöborg, korsar E45:an och järnvägen och genar över bergen mot hälsingegränsen.

Kommungränser sammanfaller inte alltid med landskapsgränser, och det vållade mig en del huvudbry när jag planerade för min highpointing i Hälsingland.

Målet är ju att bestiga de högsta bergen i Hälsinglands kommuner. Ljusdal är som bekant en av dem, och här finns dessutom en rad berg som är högre än det högsta berget i någon annan hälsingekommun. Men Ljusdals kommuns allra högsta berg Stora Korpimäki ligger inte i Hälsingland utan långt inne i Dalarna. Hälsinglands högsta berg Garpkölen har å andra sidan sin högsta punkt i Härjedalens kommun, även om berget delvis ligger i Ljusdals kommun.

Jag kom fram till att Stora Korpimäki trots allt är det mest stilrena valet. Men likt en hallonkärna som satt sig i kindtanden fortsätter Garpkölen att göra sig påmind under resan. Och när jag svänger ut på länsväg 310 i Rullbo växer lockropen i styrka. Det finns egentligen inte tid, men berget ligger ju bara en dryg mil norrut. Jag kör över Voxnan och närmar mig vägskälet. Två handskbeklädda händer vrider ratten åt vänster. Klart jag måste upp på Garpkölen!

Det är en kort men brant vandring upp till kölens rygg. I förmiddagssolen bryter svetten fram i tinningarna och jag märker alla kläderna från frostnatten i vindskyddet som fortfarande sitter kvar på kroppen: underställströja, t-shirt, flanellskjorta, fleecejacka och skaljacka. De yttersta lagren åker av.

Jag har varit på den högsta punkten tidigare. Nu väljer jag i stället att bestiga berget lite längre söderut, på den del som ligger i Ljusdals kommun. Berget är några meter lägre här, men naturen desto vackrare. Medan toppen på Härjedalssidan består av ett stort och trist kalhygge har gammelskogen högst upp på Ljusdalssidan fått stå orörd, och 2009 bildades ett litet naturreservat.

Det är, med Ingemar Gustavssons ord, lite myrlänt. Ivrigt följer jag en älg i spåren över mossan. Det mjuka innanmätet fjädrar sedan skalet av nattfrost har spräckts under sulorna. Garpkölen kan helt klart mäta sig med Stora Korpimäki i sin tjuriga skönhet. Och utsikten suger tag i magen. I nordväst avtecknar sig Sonfjällets karakteristiska profil tio mil bort, och på andra sidan kölen öppnar sig ett titthål i skogen mot Los i öster.

Vid Stor-Jättsjön 280 höjdmeter ner i dalen är Göran Lindqvist från Uppsala i färd med att bygga sig ett hus. Stugan nere vid stranden har blivit alldeles för liten för att hela släkten ska kunna umgås här ute.

– För 30 år sen hade jag inte velat ha stugan gratis. Men man blir äldre och lär sig uppskatta tystnaden, säger han.

Det var svågern Lennart Björklund från Bollnäs som först hittade ett ställe här ute. Så här års är det mest thailändska bärplockare från Los som rör sig i skogarna kring Garpkölen, berättar Lennart. Björn har han sett en del genom åren – och så en och annan highpointer.

– Det var någon som hörde av sig tidigare i år och sa att han skulle komma förbi, men han dök visst aldrig upp.

Synhällan, Nordanstigs kommun, 554 meter över havet.

Den oplanerade turen upp på Garpkölen ändrar min färdväg. Jag hade tänkt ta 310:an mot Los och Ljusdal. Nu väljer jag i stället grusvägen genom skogen till Ängersjö och vidare ut på 84:an.

Jag måste ha färdats här minst femtio gånger på väg till och från Härjedalsfjällen, ändå har jag sett så lite av västra Hälsingland. Det är så sällan man svänger av, stannar till, låter sig uppslukas. Men nu är det bråttom om jag ska hinna till Synhällan före mörkrets inbrott.

I Laforsen tar jag vänster och färden går norrut via Ramsjö ända upp till Naggen på andra sidan gränsen till Medelpad innan det bär av åt sydost på små grusvägar, allt medan solen sjunker. När det börjar dyka upp skyltar med namn som Mettalampi och Rånka känns det att jag är nära. Snart rullar jag in i Korpåsen – den övergivna finnbyn vid Synhällans fot.

Korpåsens vemodiga skönhet skär i hjärtat. Husen står tomma och förfallna, gräset växer manshögt vid vägkanten och ner mot dalen växer granskogen på vad som en gång var öppna fält. Från bilder känner jag igen den gamla spöklika skolan som påminner om hur livaktig byn en gång var.

Från Korpåsen går vägen vidare ända upp på berget. Strax nedanför toppen kliver jag ur bilen och vänder mig om. Solnedgången är makalös.

Djupt där nere i människornas dalar är det torsdag, slår det mig. Bilar med hungriga förare köar på väg hem från matvarubutikerna, med ansikten spända av vetskapen om att ännu en arbetsdag skiljer dem från helgen. På fotbollsplanerna gör spelarna indianhopp och höga knän inför matchen som ska börja klockan sju, och fönster efter fönster i bostadsområdena lyses upp av tv-apparaternas blå sken.

Här uppe finns inga veckodagar. Solen stryker åsarna i väster mjukt över pälsen och färgar skogsvägens mittsträng i guld där den slingrar sig mot dalen. Jag börjar ana vad som får mig, och kanske fler, att längta upp på de högsta höjderna. Det handlar inte om att se ner på de andra i deras vardagsbestyr. Också jag hör ju hemma i dalen, här uppe är jag bara en tillfällig besökare. Jag ser ner på oss. Och för känslan det väcker har jag bara det slitna ordet frihet.

Jag kör hem till familjen Larsson i Storulvsjön några kilometer in i Medelpad. Pappa Mats Erik har sina rötter i Korpåsen. Dottern Ida har intresserat sig mycket för byns historia och tagit initiativ till en intresseförening. Jag undrar hur det kommer sig att Korpåsen med sitt höga läge kunde bli Hassela sockens största by. Vad livnärde sig folk på?

Ida Larsson svarar snabbt:

– Pärer och tjuvjakt, det är vad farfar alltid brukar säga.

Skämt å sido – faktum är att jorden är bördig.

– Det växer något grymt på sydsidan av Synhällan, säger Mats Erik Larsson.

Synhällan består av Åsbydiabas, som ger näringsrika jordar när den vittrar. I dagens klimat vittrar den fort, men inte i de varmklimat som rådde då bergkullandskapet i Hälsingland bildades genom djupvittring, vilket även förklarar att berget är så pass högt.

Under storhetstiden kring år 1860 fanns det 20 gårdar och närmare 300 invånare i Korpåsen. I slutet av 1800-talet sålde folk sin skog till föregångarna till skogsbolaget Holmen. På 1930- och 40 talen byggde bolaget bostäder till byborna som nu hade blivit deras arbetare. Ganska snart därefter började utflyttningen och de nybyggda husen fick rivas. Ida Larsson har samlat tidningsurklipp som skildrar hur byn tömdes. "Flyttning till fots med kor och barn – Korpåsen i Hassela blir skog på nytt", är en rubrik från 1964.

Mekaniseringen av skogsbruket gjorde att arbetstillfällena blev färre. Även om tillvaron inte objektivt sett blev sämre framstod den gamla livsstilen inte längre som möjlig, menar Mats Erik Larsson.

– Tidigare hade folk varit nöjda med vad man fick ut av fyra, fem kor. Men det räckte ju inte till en tv, säger han.

Det börjar bli dags för mig att göra kväll och jag frågar om familjen kan tipsa om någon bra lägerplats.

– Skolgården, säger de med en mun.

Korpåsens byskola öppnade 1894 och lades ner 1947. Ida Larssons farfar och farfars far köpte byggnaden, flyttade in och drev under många år en affär. Sedan dess har den förfallit.

När jag kommer fram är det beckmörkt. Jag bryr mig inte om att resa tältet. När jag har lagat och ätit min middag breder jag ut mitt liggunderlag på farstukvisten och kryper ner i sovsäcken.

Efter två nätter i djupa skogen slås jag av hur närheten till bebyggelse sätter fantasin i rörelse. Jag är varken vidskeplig eller särskilt lättskrämd. Och ändå: om det plötsligt hördes barnstoj inifrån den gamla skolan i natten är jag inte helt säker på att jag skulle behålla förståndet. Men jag varken ser eller hör någon utböling. Det enda som hörs är den lilla bäcken som rinner intill gårdsplanen. Snart somnar jag in och väcks först i gryningen av en timmerbil som slamrar förbi på byvägen.

Det börjar regna. Efter en stund kommer Ida Larsson som har lovat att visa mig skolan. Nu har hon en skruvdragare i handen och tar bort tvärslån över ytterdörren som familjen tvingats skruva dit efter inbrott i huset.

Det mesta har stått orört sen 1947: skolbänkarna, svarta tavlan, ribbstolen – ja till och med bleckhornen finns kvar. Men framme vid katedern bågnar taket nedåt på ett oroväckände sätt. Ida söker nu bidrag för att kunna restaurera den gamla skolan.

– Jag hoppas bara kunna rädda den innan det är för sent, säger hon.

Granås, Hudiksvalls kommun, 494 meter över havet.

Från Korpåsen till Hassela känns det som en enda lång nedförsbacke. Men jag ska upp på höjderna en sista gång I Bergsjö hämtar jag upp Ethel Engberg, som under några somrar var den sista brandvakten på Luråstornet.

– Jag skulle upp dit och jobba igen om jag finge. Stillheten, friden, tiden att träffa sig själv, säger hon när jag hämtar upp henne hemma i Bergsjö.

Luråstornet står på Hudiksvalls kommuns högsta punkt Granås, längst upp i norra hörnet av Bjuråkers socken. Berget tillhör Älvåsarna och ligger bara några kilometer från Hasselabacken. Ethel Engberg brukar ta sig upp till tornet varje sommar, men i år har hon inte hunnit. Hon har haft fullt upp – senast med att göra små paket med hemligt innehåll som hon sålde på Bergsjödagen för att finansiera ännu en resa till Pakistan, där hon har tillbringat en stor del av sitt liv som missionär från 60-talet och framåt. Delvis har hon bott i Himalayas randberg.

– Man förvånas över hur lika det är. Prästkragar och kantareller växer där som här. Världen är inte så stor.

Vi bestiger berget från Fagernäsvallen på Hasselasidan. Medan vi går berättar Ethel Engberg om de rester av en annan värld som fanns kvar på Älvåsarna på 50-talet. En gammal fäbodjänta gick ännu i skogen och kulade, och i en koja på berget bodde skogshuggaren och bygdeoriginalet Juggas Gösta.

– En regnig dag kom han upp till min stuga. "Jag fryser!", skrek han och slet av sig alla kläderna, berättar Ethel Engberg.

Granås har egenheten att inte riktigt vara högst på sitt eget berg. Älvåsarnas högsta punkt passerar vi på vägen dit, medan vi fortfarande är i Nordanstig. Efter kommungränsen kommer en sänka på några få höjdmeter, sen stiger berget igen och vi står vid tornet.

Vi går upp. Granås är inte det högsta berget på min resa, men höjdskillnaden mellan toppen och de omgivande sjöarna är större här än någon annanstans. Till Längsterbosjön en halvmil åt öster är fallhöjden nästan 400 meter. Just i dag är sikten måttlig, men klara dagar ser man segelbåtarna på havet.

Brandtornens historia är kort. Luråstornet byggdes 1939 och var i drift i 20 år. Under den perioden fanns det brandtorn med några mils mellanrum överallt i skogen. Runt 1960 ersattes de av flygövervakning. Många har rivits eftersom torn som inte underhålls utgör en säkerhetsrisk, men Luråstornet har räddats av en intresseförening.

Brandvaktens uppgift var att sitta i tornet för jämnan och spana ut över omgivningen minst en gång i kvarten, berättar Ethel Engberg.

– Om det var torrt skulle man även gå upp och hålla utkik på natten. Jag kunde stå i timmar med kikaren och titta på djuren i skogen. Å, så jag njöt! Det gör jag fortfarande. Jag ska ta med mig sovsäcken och ligga häruppe någon gång, säger hon.

Privata telefonsamtal var sällsynta eftersom de fick bekostas av brandvakten själv, som bara hade tolv kronor om dagen i lön. Men när hon såg slåttern på sitt föräldrahem i Gränsfors två mil bort gjorde hon ett undantag och ringde hem.

– De trodde mig inte så jag bad mamma vinka med en vit handduk. Det gjorde hon, och jag kunde berätta att hon vinkade fem gånger. Då tappade hon hakan.

Vi går ner i den lilla stugan vid sidan av tornet och äter matsäck. Stolarna är nya, kaminen är utbytt och några sockerlådor som hon hade med sig är inte kvar. Annars är stugan sig lik, säger Ethel.

– Jag hade ofta besök, ibland från tre väderstreck samtidigt. Midsommarafton 1955 var vi tolv stycken här inne. Det var mycket skratt.

Vi bryter upp och går ner för berget. Jag skjutsar hem Ethel Engberg till Bergsjö och kör vidare söderut.

Min roadtrip har nått sitt slut. Jag har kört över 70 mil i ett medsolsvarv runt Hälsinglands yttre gränser, mestadels på små grusvägar i avlägsna obygder där jag aldrig tidigare färdats. Kanske förstår jag lite mer nu om den frihetslängtan som får människor att dras till topparna.

Man skulle kunna tro att förtrollningen bryts när man väl har bestigit bergen. För mig är det tvärtom. Garpkölen och Stora Korpimäki är lika lockande nu som när jag först läste om dem i kartboken i mellanstadiet.

Nu börjar det redan skymma, och Enångersbergen reser sig svarta mot ännu en glödande solnedgång. Klockan åtta ikväll ska jag lämna tillbaka hyrbilen på Statoil i Uppsala där jag numera bor. Jag har svårt att slita mig.

Söder om Söderhamn stannar jag för att ta en sista bild på Hälsinglands höjder, men det är för mörkt för att något ska fastna på kameran. Motvilligt lägger jag i ettan och rullar ut på E4 söderut.