Annons

Annons

Annons

Annons

Söder-Hemsta

Hilding: När hjärtat slår för konsten

Veckans gästkrönikör är Malena Hilding, skribent med häst, hund, katt och stuga, bofast i Hälsingland.

Malena Hilding.

Annons

Jag stod i en bubbla och tittade på ett konstverk på golvet framför mig. Det var en sådan där upplevelse som vrider om själen på en. Allt stannar upp och där står man som osynlig och känner blodet pumpa genom kroppen.

Hör ni mitt hjärta slå?

Det kan hända med musik, med ord i en bok eller mitt i naturen, men nu hände det med konst.

En koja åt min bror.  Så heter skulpturen på golvet. En pojke ligger på knä och någon har byggt en torftig koja av grenar. Jag tänker att pojken kan krypa in där och känna sig trygg. Han, min bror.

Konstnären heter Knutte Wester och det är möjligt att ni säger aha, jaså han. Men jag hade inte en susning.

Nä, jag vandrade oförberedd och nyfiken in på Länsmuseet i Gävle. Museet har varit stängt för genomgående renovering i nästan två år, men öppnade igen för någon månad sedan. Det gjorde de med en stor utställning med verk av konstnären Knutte Wester, vars namn nu för evigt är inristat i pannan på mig.

Annons

Annons

Hela utställningen handlar om utanförskap, det är det ena brännande verket efter det andra. Barn som ingen vill veta av, barn som är på flykt, barn som gömmer sig. Det gör skitont, det är hutlöst och skamligt.

Jaha, vad ska vi göra åt det här då, medmänniskor? Va? Så kanske han tänker, Knutte Wester, vad vet jag.

En koja åt min bror. Där stannade jag.

Inte är jag ensam heller med skulpturen i rummet.  Jag är där med en människa jag känt i hela mitt liv. En människa som levt nästan hela sitt liv i utanförskap och kan känna igen det som en blind med fingertopparna.

En totalt hudlös människa som alltid varit djupt orolig. Han har en tung diagnos som stigmatiserar. Min bror bär ett oändligt svårmod som han måste bemästra varenda dag i livet, spelar ingen roll om solen skiner och vattnet är varmt, han äger ingen egen liten värld av blommor. Han är så djävulskt rädd.

Min fina bror. Den ende som jag delar min barndom med numera, den ende som vet precis.

Jag hade stått framför honom som en vild amazon i alla väder.

Jag tycker att han är liten igen och sitter på golvet och grejar med någonting.

Om jag kunde hade jag byggt en koja åt min bror. Inte tjatat på honom, inte bråkat om hans kläder eller hur högt han spelar musik. Jag hade stått framför honom som en vild amazon i alla väder.

Annons

Vet hut. Det är inte han som ska passa in, det är ni som ska anpassa er.  Han är inte sin diagnos, men han bär den med sig var han går och det är inte så livat.   

Ute blåser nordanvind.

Vi som är så himla normala och diagnosfria (för stunden) kämpar på med saffran och adventsljusstakar. Min bror säger ”jaså, är det dags nu” och jag säger med stränga systerrösten ”var har du dina ljusstakar, sätt upp dom nu, det blir trevligt” och min bror säger ”jag orkar inte, lamporna är trasiga”.

Åh hjälp, när blev jag så beskäftig? 

Om ni vill se utställningen på Länmuseet i Gävle så hinns det med. Den pågår till 7 januari.

Annons

Annons

Till toppen av sidan