Annons

Annons

Annons

Annons

Bleknad liberal profil kan föra Liberalerna ur riksdagen

Jan Björklund har fört Liberalerna allt längre åt höger.

Bild: TT

Annons

Inom mindre än två veckor förlorade Liberalerna på försommaren två av sina tidigare partiledare, Per Ahlmark (1975-78) och Ola Ullsten (1978-83). Ahlmark var med och bröt Socialdemokraternas 40-åriga maktinnehav 1976. Ullsten blev Sveriges första liberala statsminister sedan 1932.

Höstens val kan även det bli historiskt för partiet. Det finns risk att L åker ut ur riksdagen. Och det är närmast självförvållat.

Under Jan Björklund har partiets stöpts om till närapå ett enfrågeparti. Några enstaka få frågor väljs ut som profilfrågor. Övriga sakområden talas tyst om och innehåller allt mer tandlösa förslag.

Förändringen är särskilt märkbar inom tydliga värderingsfrågor partiet drev hårt i årtionden: jämställdhet, en solidarisk flyktingpolitik, stöd till funktionsnedsatta.

Annons

Visst driver partiet frågor om integration. Men i dag hörs allt mindre från L om varför asylrätten är viktig, och allt mer om varför människor ska hindras att komma till Sverige och hur många problem migration orsakar.

Annons

Årets val är det största värderingsvalet på länge. I sådana lägen söker väljarna tydlighet, inte mellanmjölk. Medborgare som ogillar de nya strömningarna kommer att söka sig till den som tar fajten mot dem. När högerpopulism, inskränkthet och hatretorik är på frammarsch hade detta kunnat vara det liberala partiet.

I stället blev det Centern. Följdenligt har C ett dubbelt så stort väljarstöd som L.

För Liberalerna under Björklund är det en grundsats att skola och språktest alltid är vinnande valfrågor. Att han själv varit skolminister i åtta år utan fantastiska resultat, att hans nya gymnasieprogram blev hejdlöst impopulära och att debatten om invandring rört sig mycket snabbt sedan SD:s riksdagsinträde – inget av detta har förändrat den interna självbilden.

I en tid av allt mer aggressiv nationalism finns starka skäl för liberaler att plädera för mer av demokratiskt samarbete i Europa. Men först i denna månad har partiet lyft EU till ett av huvudområdena inför valet. Risken är väl att det är i senaste laget.

Samtidigt har Liberalerna sjabblat bort vad som 2018 kunnat bli en riktig vinnarfråga: personlig assistans till människor med svåra funktionsnedsättningar. Detta stöd till en dräglig vardag blir allt svårare att få, och står nu under ett akut hot. Men protesterna mot de hårda skärpningarna har blivit allt starkare, och ett antal upprop pågår.

Annons

Annons

Assistansreformen infördes på 90-talet av Bengt Westerberg efter många års kamp. Visst går nu enskilda L-företrädare ut i debatten och vill rädda assistansen, inte minst Westerberg själv. Men det hjälper inte långt, när partiledningen tycks mer ljum. Skulle de driva frågan i regeringsställning, om de inte ens driver den i valet?

Att stanna på inslagen väg när den leder till framgång, är väl en sak. Men partiledaren är inte ens populär bland egna väljare. 2014 fick Birgitta Ohlsson dubbelt så många kryss som Björklund i hans egen valkrets. Det är närmast unikt – Fredrik Reinfeldt fick i samma valkrets sex av sju Moderatkryss.

Liberalerna har backat i varje val under Björklund, som uppfattas som mer till höger än alla tidigare ledare för partiet. Kanske var det skonsammast att Ahlmark och Ullsten slapp uppleva höstens val.

Annons

Annons

Till toppen av sidan