Annons

Annons

Annons

Trönö

Läsartext
Kan en dillpion bli antik?

Detta är en läsartext.

Bricken i Myra med barnen Stina och Per vid Gynbådsmyran omkring 1917. Okänd fotograf.

Annons

För mera än 100 år sedan fanns ett ensamt torpställe i Trönöskogarna som kallades Gynbådsmyran, ungefär halvvägs mellan byn Berge och fäbodvallen Bergesbodarna. Där bosatte sig år 1889 torparen Olof Persson Stå, hans hustru Kristina Katarina Hellström från Söderala och deras sex barn, samt Olofs mor Brita Matsdotter och hennes utvecklingsstörda dotter Marta.

Det var inget enkelt liv på Gynbådsmyran med många munnar att mätta på det lilla jordbruket. Åren gick och efter föräldrarnas bortgång blev det dottern Bricken Olsson som bodde kvar på torpet med sina barn. Hon var ensamstående, ogift mamma till tre barn, vilket inte var enkelt på den tiden. Hennes son kom att kallas Pelle i Myra och blev så småningom en profil i bygden. Med brodern Hans Stås hjälp gick det ändå för Bricken och barnen att klara livhanken även om det blev konkurs och torpet återgick till ursprungshemmanet Berge nr1, Oppegårn och ägaren Per Jonsson.

Annons

Annons

Bricken var en stark kvinna som kunde svara för sig, rökte pipa och spelade kort som en hel karl och lät sig inte trampas på. Kanske var det hon, eller rent av hennes mor, som ville sätta lite guldkant på tillvaron med en vacker blomma och planterade en dillpion utanför husväggen. En planta hon troligen fått av någon bekant i trakten som delat med sig. Den trivdes och blommade rikligt varje år med enkla röda blommor. Omkring 1930 flyttade Bricken och barnen från Gynbådsmyran till mera bebodda trakter. Torpet stod sedan mestadels tomt till byggnaderna revs i slutet av 1940-talet och skogen fick fritt spelrum över den tidigare gårdsplanen och åkrarna.

Men den vackra dillpionen vägrade släppa taget och fortsatte blomma år efter år trots svår konkurrens av uppväxande träd till Bror och Göta Nyberg i byn Berge förbarmade sig över pionen. De lät hela plantan följa med hem till Berge, där den fick en ny växtplats i deras rabatt. Men den trivdes inte riktigt och lika fin som på Gynbådsmyran blev den aldrig trots idoga försök under flera år.

Den gamla dillpionen på sin senaste växtplats i Söderhamn. Foto Helene Genlid

Närbild på en av blommorna. Foto Helene Genlid

Annons

Omkring 2010 fick den så åter flytta, nu till Brors syster Sonja Genlid, som grävde upp hela plantan och den fick en ny plats i deras villaträdgård på Öster i Söderhamn. Kanske ville den efter alla år på landet uppleva stadspulsen för nu har den växt till sig och blommar åter överdådigt varje försommar. Pioner sägs vara ett långlivat, sjukdomsresistent släkte om de hamnar på rätt plats i livet. Den här plantan är minst 100 år, nu större och vackrare än någonsin – ett av naturens under.

Birgit Lundgren

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan