Ett frustande festligt orgelstycke, Impromtu festivo av Harald Fryklöf, följt av den vackraste version av Kyrkmarsch från Östervåla jag någonsin hört, tände ett inre leende som satt kvar till konsertens slut en timme senare. Ulrika Eleonora kyrka var välfylld när Musica Viva avslutade årets "Mellan skogar, berg och dalar" med samspelt stråksinfonietta och, som sagt, orgel som bonus.

Att få höra J. S. Bachs tredje Brandenburgkonsert, Edward Elgars Serenad för stråkar i d-moll och som avslutning Dag Wiréns Serenad för stråkorkester Op. 11 under en och samma timme känns lyxigt. Precis före Wirén fick vi dessutom höra Förspel till "Josef från Arimatea", ett orgelstycke komponerat och framfört av Ludvig Käll som går sista året av sin masterutbildning vid Kungliga musikhögskolan. Master betyder mästare, och Ludvig är redan en skicklig organist.

Orkestern leddes med levande entusiasm av Amus Kerstin Andersson, violinist i bland annat Kungliga Filharmonikerna. I orkestern kunde vi känna igen såväl flera professionella stråkmusiker från våra trakter, som från ensembler på annat håll, en handplockad skara som klingade balanserat och lyhört tillsammans.

En tilltalande ingrediens var att violinister och violaster stod och spelade, något som ger kroppen möjlighet att förmedla musiken med större frihet. Man blir glad av att se musikernas kroppsspråk, som adderar till lyssningsupplevelsen.

– Det skulle inte bli någon konsert utan er, sa Amus Kerstin Andersson till publiken efter sista stycket, och så tackade orkestern oss med ännu ett Elgarstycke, Salut d'Amour.

Sanningen är ju att varje konsert är ett symbiotiskt utbyte av energi, ett givande av musik mot ett givande av glädje och uppskattning. Utan musiker skulle det definitivt inte bli några konserter. Föreningen Musica Vivas årliga sommarkonsertserie har fyllt fem år, och förhoppningsvis blir det många fler.

Marie Sundberg