Att gå från att ha dragit iväg till träningar timmar innan med kompisar och komma hem senare än den utsatta tiden, tills den första kommentaren kommer, hemma vid matbordet;

"Jag får inte missa träningen, då får jag börja på bänken".

Hur ska barnet tolka det när, trots att hen är i tid och är med på alla träningar, ändå får börja där, gång på gång – på bänken?

Eller när det är match och hen får spela en bråkdel av tiden jämfört med sina lagkamrater, och kanske förlorar de där små momenten som tidigare varit något upplyftande. Tilliten att få slå en hörna eller straff i fotboll till exempel. När hen till slut blir osäker på sig själv, förlorar självförtroende och medvetet men ändå subtilt självdiagnostiserar åkommor för att undvika att behöva gå på träningen, eller självmant kliver av matcher och tävlingar i förtid.

När hen inte längre "vill" för att träningar, tävlingar och matcher inte är "roliga" på grund av rädslan att göra fel inför sina lagkamrater och ledare, och i värsta fall får höra om det.

När det från sidan, av oss föräldrar upplevs som "toppning", när en förening genom sina ledare bit för bit plockar bort glädjen och engagemanget från ett barn vars träning erbjuder en möjlighet att hänga med kompisar eller till och med skaffa nya och ha roligt tillsammans. Flera dagar i veckan.

När man som förälder försöker peppa och slutligen når vägs ände och ger upp i tron att det kanske bara handlar om att "allt har sin tid", trots allt.

Men!

Föreningar stoltserar gärna över sin ungdomsverksamhet. Det vissa får uppleva i densamma är tyvärr raka motsatsen.

Barn- och ungdomsidrott ska handla om att alla får samma förutsättningar att utöva och uppleva det primära oavsett vilken sport de utövar.

Glädjen till sport, rörelse och kamratskap.

Det är bara att konstatera, att den inte är för alla. Inte när elittänkande och resultat (inte sällan efter påverkan av andra föräldrar) blir den vision man målar upp.

Där visar dagens (delvis) osportsliga föreningsliv tydligt hur långt man är villig att gå. Flitigt påhejat av de som för stunden råkar tillhöra den lite "bättre" percentilen, som dessutom gärna slipper "bänken".

Vilken slutsats man drar av detta beror på.

Min är att inget barn ska behöva bli gladare i sinnet av att sluta med idrott!

Bänkad